Det blir allt vanligare att signera avtal på elektronisk väg. Med en e-legitimation kan en individ identifiera sig och signera avtal digitalt. Detta är idag grundläggande för ett fungerande samhällsliv där kontakter med myndigheter samt olika civilrättsliga transaktioner i allt större utsträckning sker elektroniskt. I takt med den ökningen har även invändningar om att någon använt någon annans bank-id för att utan tillstånd ta lån eller krediter, blivit allt vanligare vid tvister som rör konsumentkrediter.
Vilket ansvar innehavaren av e-legitimationen har för att hindra missbruk har dock länge varit oklart. Högsta domstolen har nu i ett färskt avgörande (mål T 930-21) kommit fram till att den som överlämnar sitt bank-id till någon utomstående kan bli bunden av avtal som ingås – även om det skett obehörigt.
Omständigheterna i målet
En man lämnade sin e-legitimation (BankID med tillhörande kod) till sin sambo i syfte att hon skulle hjälpa honom att betala hushållets räkningar. Utan samtycke använde sambon e-legitimationen för att ta ett lån hos ett finansbolag i hans namn. Lånebeloppet om 20 000 kronor betalades därefter ut till mannens konto. Sambon överförde sedan delar av beloppet till sitt eget konto. Mannen bestred sedan betalningsskyldighet för lånet.
Bolaget gjorde gällande att mannen genom att överlämna sin e-legitimation givit sambon behörighet att ta upp lånet för hans räkning och att mannen hade agerat oaktsamt genom att lämna ut sitt BankID. Varken tingsrätten eller hovrätten ansåg att mannen var betalningsskyldig och finansbolagets talan ogillades därför. Högsta domstolen gjorde emellertid en annan bedömning.
Högsta domstolens bedömning
Den huvudsakliga frågan i målet var om den som överlämnar sin e-legitimation till någon annan i avsikt att mottagaren ska använda den ger mottagaren behörighet att rättshandla för han eller hennes räkning. Högsta domstolen fastställde att bindande avtal kan komma till stånd genom att en e-legitimation används, under förutsättning att legitimationen kan kopplas till innehavaren av den. Motsatsvis betyder det att en rättshandling inte blir bindande när någon annan än innehavaren använder en e-legitimation utan samtycke eller fullmakt. Skulle innehavaren ha agerat oaktsamt eller särskilt klandervärt kan dock innehavaren trots det nyss sagda bli bunden vid obehörig användning.
Högsta domstolen slog fast att överlämnande av en e-legitimation i syfte att mottagaren ska använda den skapar en tillitsfullmakt, vilket binder innehavaren även i fall där e-legitimationen används på något otillåtet sätt. Utgångspunkten vid all användning av e-legitimation, till exempel BankID, är nämligen att det är innehavaren själv eller någon med hans eller hennes samtycke som använder den. Genom att en e-legitimationen används vid signering får därför tredje man – i det här fallet finansbolaget – anledning att hysa en befogad tillit till att e-legitimationen använts av en behörig person.
Hur långt sträcker sig då fullmaktshavarens behörighet? Avgörande är bland annat vilket slags avtal det handlar om samt hur vanlig avtalstypen är. En kreditgivare har normalt anledning att ha befogad tillit till att sådan användning som avser ordinära transaktioner, exempelvis mindre lån, företas av e-legitimationsinnehavaren själv eller av någon annan som är behörig. Däremot kan det finnas mindre anledning att hysa befogad tillit om e-legitimationen används för att signera rättshandlingar av mera speciellt slag, till exempel upptagandet av ett större lån, speciellt när innehavaren är en konsument. I sådana fall kan det enligt Högsta domstolen krävas att ytterligare kontroller görs för att säkerställa att det är innehavaren själv – eller någon verkligen är behörig – som företar rättshandlingen.
I det aktuella fallet fanns det inga skäl för finansbolaget att göra några särskilda kontroller. Bolaget hade därför anledning att hysa en befogad tilltro till att e-legitimationen användes av en behörig person. Mannen måste också genom att lämna över e-legitimationen till sin sambo ha insett att tredje man skulle kunna uppfatta att den användes för att signera avtal i hans namn och för hans räkning. Han blev därför betalningsskyldig för lånet.
Vår kommentar
Högsta domstolens avgörande innebär att värdet av en signatur med en e-legitimation nu har stärkts. Det är ett välkommet klargörande att den som lämnar exempelvis sitt bank-ID och kod till en anhörig också får finna sig i att bli bunden av avtal som tecknas med hjälp av denna.
Samtidigt bör man som bank och kreditgivare vara särskilt uppmärksam vid mer ovanliga transaktioner, exempelvis när en konsument vill signera ett låneavtal rörande en större summa pengar med en e-legitimation. I sådana fall kan det nämligen krävas att ytterligare kontroller görs för att få bekräftat att det verkligen är e-legitimationsinnehavaren som företar rättshandlingen. Vi hjälper gärna dig som är kreditgivare med sådana bedömningar!
